"Händer samma sak på bortaplan hörs inte ett ljud"

(null)
(null)

Min jour slutade 22, några minuter innan klockan slår 00 fredagen den nionde november rullar vi in i Stockholm. Jag tog frivilligt på mig att ha sista tåget från Göteborg ikväll. Jag måste vara galen som gör så när jag vet att jag måste slå upp ögonen klockan 07 morgonen efter.
Förbi Rådhuet, rakt över Kungsholmen, bilen gasar längs med Norr Mälarstrand. Jag får påminna taxichauffören om att min väska ligger i bagageluckan och jag lyckas låta glad. Trots att jag tycker att han kört fruktansvärt illa och mina leenden har tagit slut på tåget. Ikväll har jag skrattat, skrattat mer än jag gjort på fruktansvärt länge och många av skratten har varit på riktigt och genuina. Och jag upplever att jag blir trött av att skratta? Jag får absolut enegi av det i stunden men inte alls på samma sätt som andra kan beskriva det? När jag kommer hem ikväll är jag helt slut, trots att hjärtat slår hårt och jättefort och i huvudet snurrar fortfarande lite stress och hets. Jag mår bra, det ska jag inte sticka under stolen med. Haha. Och jag fortsätter att må bättre för varje dag även fast det ibland är minimala framsteg och ibland även snedsteg. Men jag blir som slutkörd av att skratta? Och typ ha roligt? Är det verkligen rätt?
Jag kan sova ensam igen, har börjat kunna vara ensam hemma överhuvudtaget?? Känns så himla längesedan jag aldrig var hemma nu, det känns som ett annat liv, som en bubbla, nästan som en fantasi eller typ dröm som egentligen aldrig hände?? Så känns egentligen hela allt år 2018, fram tills för några dagar sedan. Allt känns som en jävla illusion? Det är nu nästan orimligt i mina tankar att jag var så rädd att jag hoppade för minsta ljud, att mitt hjärta rusade flera gånger om dagen och att jag aldrig sov på nätterna. Vaknade ofta och tände alla lampor i lägenheten. Och bröt ihop ibland när jag skulle bli tvingad att sova ensam. Hahaha så jävla sjukt ändå?? Saknar INTE.
Har gjort sådana extrema framsteg på bara en och en halv månad, egentligen på bara en och en halv vecka. Det känns nästan som att jag en dag bara klev ur en bubbla och bytte liv. Bytte personlighet. Bytte mående. Så jävla fint. Så ja, kanske är det inte särskilt märkligt att jag blir trött av att skratta ändå?